Nu har jag sagt hejdå till mitt gamla hus. Det var inte särskilt sentimentalt. Om en vecka går flyttlasset och då är det bara att hoppas att de hittar rätt och att min låda med ömtåligt-saker (typ ikea-ljuslyktor, är de ens ömtåliga liksom?) inte går sönder. I onsdags sa jag hejdå till skogen, var ute i två timmar med kameran i solen. Det var mer sentimentalt. Jag kommer att sakna att springa där det är tyst.
Vet inte vad jag annars tänker på. Kanske tillämpar min hjärna nånsorts förträngningsmetod utan att jag vet om det, för det finns verkligen tusen saker som jag borde tänka på. Utbudet är i stort sett obegränsat faktiskt. Folk borde sluta beundra mig för min målmedvetenhet och att jag klarar av att göra så många saker samtidigt. Jag tror inte att det räknas som att klara av när man inte ens kan tänka på ett helhetsperspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar