let's start over, let's regret.

Det har varit ett slut här som började med att en av mina (förvisso mycket omtyckta) kollegor från i somras sa att han tyckte bloggar var meningslösa. Som den hormonella tonåring jag är tog jag åt mig och funderade och tänkte: nä, jag har inget behov av att skriva på internet. Jag har inget behov av att hela tiden uttrycka allting jag känner och gör och tänker på. Jag är inte ett barn av min tid.
Samtidigt hade jag förstås inte viljestyrka nog att slutgiltigt ta bort rebellbloggen. Jag har istället på ett effektivt och hänsynslöst sett ignorerat den tills jag kom på vilken tönt jag är. Jag gillar ju att skriva. Jag gillar när ni kommenterar mina amatör-foton med pretentiösa bildtexter. Jag gillar att låtsas att min layout är snygg, att länka till favorit spellistorna och att komma på catchy rubriker. Så det är bara att konstatera. Jag är tillbaka. Jag är ett ogräs med rötter alldeles för djupt i de moderna mediernas rabatter. Jag är ett fucking barn av min tid.