nu i september, börjar en annan typ av vår.

Det finns en grupp på facebook som heter "Alla vi som tycker att matte-boken kan växa upp och lösa sina egna problem". Jag känner att jag aldrig varit en mer sympatiserande medlem än just nu. Bokstäver och siffror hoppar ut ur sidorna och hånskrattar åt mig och jag vill helst av allt bara gå ut i höstsolen. Det är varmt i mitt kök.

Idag har jag fyra och en halv dag kvar att bo i det här huset. Det blir en halv dag eftersom det känns bättre att räkna att halva den här dagen redan gått. Vill man göra en mer moralisk beräkning kan man också räkna bort halva söndagen, eftersom jag ska spela träningsmatch i ingenstans då och antagligen spendera hela min vakna tid i för stora innebandyshorts och höga strumpor. Oavsett så är fyra och en halv dag kort tid. Jag har inte packat en enda sak. Dåligt. Jag är inte stressad över det. Bra. Snart är jag lika mycket stadsbo (så mycket stad som Kungsbacka någonsin kommer att bli) som alla ni andra. Funderar på att ta systemkameran och gå ut och ta lite bilder, för att säga hejdå till skogen. Så kan min första inredningsdetalj i det nya huset bli ett collage av svampbilder.

let's start over, let's regret.

Det har varit ett slut här som började med att en av mina (förvisso mycket omtyckta) kollegor från i somras sa att han tyckte bloggar var meningslösa. Som den hormonella tonåring jag är tog jag åt mig och funderade och tänkte: nä, jag har inget behov av att skriva på internet. Jag har inget behov av att hela tiden uttrycka allting jag känner och gör och tänker på. Jag är inte ett barn av min tid.
Samtidigt hade jag förstås inte viljestyrka nog att slutgiltigt ta bort rebellbloggen. Jag har istället på ett effektivt och hänsynslöst sett ignorerat den tills jag kom på vilken tönt jag är. Jag gillar ju att skriva. Jag gillar när ni kommenterar mina amatör-foton med pretentiösa bildtexter. Jag gillar att låtsas att min layout är snygg, att länka till favorit spellistorna och att komma på catchy rubriker. Så det är bara att konstatera. Jag är tillbaka. Jag är ett ogräs med rötter alldeles för djupt i de moderna mediernas rabatter. Jag är ett fucking barn av min tid.